Utdrag ur Jan Sparrings memoarer

Jan var en pojke som for mycket illa på barnhem och ungdomsfängelse för att inte tala om den misshandel Jan utsattes för av sin sadistiske styvfar. Här följer ett avsnitt ur ”På ont och gott”. Jan har debuterat på Operan och hans fortsatta karriär skall fortsätta på Malmö Stadsteater. Samtidigt har han stora narkotika- och alkoholproblem…

När jag beställt in en grogg av henne fick jag den, men helt överraskande slog hon sig ner bredvid mig. Mina bordskamrater i övrigt var inbegripna i ett samtal som inte intresserade mig och jag vände mig mot servitrisen och undrade om det var något hon ville.
– Ja Du ska inte springa här så ofta, sa hon.
– Jaså? varför ska jag inte det?
– Det är inte bra för dig med den här stora alkoholkonsumtionen.
Situationen var ju egentligen grotesk, sett ur konventionella synpunkter. En servitris som sätter sig ner och varnar en av gästerna för att komma till hennes arbetsplats!
– Kanske det, mumlade jag.
Ett rätt svar till henne hade förstås varit att be henne dra åt skogen för hennes oförskämdhet. En annan man hade säkert gjort det, en som varit mer mån om sin värdighet. Men jag hade en stark känsla av att hon såg hur jag tedde mig inuti, kanske hon hade kunnat läsa min tomhet i min blick?
– Du borde gå till ett helt annat ställe, fortsatte hon.
– Var föreslår du? frågade jag.
– Gå till pingströrelsens tält på Rålabshov. Där är det möte varje kväll nu under sommaren. Jag tror att du skulle tycka att det är bättre än att sitta här på krogen.
– Vi får väl se, mumlade jag.
Hennes ord brände i mig. Jag kände, att hon hade rätt, kände att min spritkonsumtion var alldeles för stor. Och jag kände också, att spriten bara var en av mitt livs många flyktvägar.

Ibland kan man uppnå en mättnadskänsla, hit men inte längre. Det var så jag kände i det ögonblick servitrisen talade med mig, och därför kunde hennes ord få så stor effekt. Jag var mätt på sprit, mätt på min tillvaro, mätt på att bara gå och dra, mätt på att ta ut kommande sångsegrar i förskott.

Den kvällen gick jag till Rålandshov, det stora parkliknande området på Kungsholmen. Det var en skön sommarkväll och många människor var i rörelse och många var också på väg till tältet. Utanför stod det vanliga gänget av hånflabbande tonårsgrabbar som pekade finger åt ”Hallelujakärringarna” och skrek åt dem att gå hem och lösa upp hårknuten. Besökarna brydde sig inte om glåporden och inte jag heller.

Hela ledargarnityret i Filadelfia var där den kvällen. Lewi Pethrus talade, Willis Säwe och Bo Hörnberg. Göran Stenlund sjöng och han hade en röst som jag blev mycket förtjust i. Särskilt påverkad blev jag inte. Det verkade intressant, men inte så mycket mer. Som de allra flesta som besöker ett pingstmöte för första gången var jag både skeptisk och kritisk.

Ändå ville jag komma tillbaka. Tältet lockade och drog på ett sätt jag inte kunde förklara. Jag kände en musikdirektör som hette Lennart Jernestrand och som jag visste tillhörde Filadelfia. Jag ringde honom och undrade hur jag skulle göra. Han rekommenderade mig att ta ett samtal med pastor Bo Hörnberg och följande kväll gjorde jag det.

Hörnberg sa att han gärna ville vägleda mig i fortsättningen och med hans hjälp upptäckte jag sidor inom den religiösa verksamheten, som gjorde mig mycket intresserad. Först och främst då religionen själv, med dess hopp och dess möjligheter. Snart gick jag till tältet varenda kväll och jag fann större och större samhörighet med människor som samlats där för att delta i böner och andlig gemenskap. Inget i mitt tidigare liv hade bäddat för en religiös upplevelse. Mina kamrater på barnhemmen hade varit allt annat än gudfruktiga, i fängelset hade det inte varit tal om religion, och teatertiden hade heller inte varit fruktbar ur andlig synpunkt. I alla år hade jag varit otrygg och osäker. Naturligtvis hade jag både medvetet och omedvetet letat efter ett alternativ, sökt en trygghet i ett sätt att leva. Senare har jag tyckt mig förstå att det finns ett andlig frö i varje människa, något av Gud, och under rätta betingelser kan fröet gro.

Hos mig fick fröet näring kvällarna i pingsttältet. Jag fann, att mötena blivit ett behov hos mig, något jag absolut inte ville vara utan och det här med tro började fungera för mig.

Det började dra sig mot hösten och Stadsteatern i Malmö kallade. Jag måste bestämma mig. Jag reste ner för att delta i kollationeringen och jag sjöng på prov ett bassolo ur Teaterbåten och jag antar att det lät bra, för alla verkade förtjusta.

Jag tog tåget till Stockholm igen. Teatern… det hade varit mitt liv. Men hur var det nu? Vad var mitt liv numera? Kunde jag uppge allt som jag kämpat för så länge? Nu när jag klarat en hel säsong utan att falla tillbaka i narkotikan?

På kvällen gick jag på ett möte igen och där hade jag svaret. Det var helt enkelt en fråga om vilket som var viktigt. Var teatern viktig för mig eller var min tro viktigare? Jag fann, att teatermiljön inte räckte till längre. Kamratskapet i Malmö var mycket fint och ensemblen bestod av underbara människor

men det var inte nog. Den gamla slitna klichén om att vara på ett stormigt hav och så plötsligt få se en hamn kändes fräsch och osliten. Pingstkyrkan blev den hamnen med allt vad hamnen står för av trygghet och säkerhet Jag kände att nu var jag på väg hem.

Den extatiska frälsningen var inte min. Egentligen misstror jag den som omvändelseform. Det hände naturligtvis, att jag blev nästan orimligt fylld av glädje vid gudstjänsterna, men det är en helt annan sak än hysterisk extas.

Jag har sett sa många som drabbas av plötslig extas vid ett möte och med tårarna strömmande för kinderna lämnar de sig åt Gud. I det ögonblicket är de helt övertygade om att det har skett ett under med dem och att Gud har talat till dem. Det kan ”gå igenom” men det händer också att en sådan omvändelse inte håller. Det kommer alltid en vardag efter extasen och vardagen visar om grunden består av en stormande orkan- upplevelse. Den omvände försöker av alla krafter att återuppleva extasen, men den är inte något man befaller fram utan vidare. Den frälste funderar över situationen. Var den där första extasen egentligen verklig? Eller var den något som jag inbillade mig? Varför får jag inte uppleva samma rus flera gånger?

Och vardagen besegrar stormen och den frälste återgår besviken till ett liv utanför församlingen. En sådan människa är sedan så gott som omöjlig att nå med ett nytt Gudsbudskap. Han tycker att han en gång har blivit lurad och att det sannerligen får räcka med det.

Jag tror, att en omvändelse som inte är baserad på lång övertygelse inte håller i längden. Många församlingar i olika samlund använder extasen som vapen och det har alltid gjort mig en smula illa berörd. Man jagar upp en hysteri som det inte finns teckning för. Många församlingsmedlemmar vill ha hysterin, den religiösa extasen, inte tu tal om det, men för mig blir denna ett svaghetstecken. En religion måste hålla utan framkallade känslostormar.

Däremot behöver en religionsutövning inte vara tråkig. Det finns gott om liv och eld i budskapet ändå, predikanterna kan visa den elden och få medlemmarna att nå hänförelse och en brinnande vilja att följa Guds väg.  Det har inte med hysteri att göra utan ett engagemang för en sak man tror på.

Min omvändelse kom sakteliga men blev därför så mycket starkare. Jag skrev ner till Gösta Folke och talade om vad som hänt med mig och bad att få bli löst från kontraktet, och som den fine man han var skrev han omedelbart tillbaka och önskade mig lycka till på den väg jag slagit in på och som var så långt ifrån teatern .

Och kroglivet var förstås slut och som omvänd kunde jag inte begripa hur jag hade kunnat se något positivt i spritsamvaron. Den onda cirkeln var bruten.

Inger märkte att det här var allvar för mig och hon blev överlycklig över att mina alkoholdagar var över. Hon följde med mig på några möten och så småningom blev hon också medlem av församlingen.

Hur kände jag mig? Bäst kan jag beskriva det med den gamle mästerboxaren Sune Wendels ord. Han blev omvänd några månader efter mig och jag blev oerhört glad när jag såg honom vittna om det i TV. Han hade varit svårt alkoholiserad i många är, men hade funnit sitt ljus hos Frälsningsarmen. ”När jag upplevde det här blev jag så rädd att mista det, att jag till och med gick på barnmötena.”

När jag hörde honom kände jag igen mig själv, precis så var det. Jag var rädd för att förlora det jag nyss vunnit, rädd att allt bara var en dröm och att jag skulle vakna upp som jag var förr, rädd att min omvändelse inte skulle hålla.

Det var nästan för bra för att vara sant. Kunde verkligen jag, Jan Sparring, som varit med om så mycket otrevligt, verkligen få tilltro till, det här ljusa, sköna livet?

Det här upptog all min tid. Jag tyckte att det var självklart att jag inte skulle sjunga mer. Var det gamla livet slut så var det. Jag skulle försörja mig på ett annat sätt, sången tillhörde teatern och där skulle den få stanna .

Visst fanns det jobb. Jag sålde kylskåp och diskmaskiner på öppna mässor och vid ett tillfälle försökte jag sälja orglar, som affärsman har jag alltid varit bottenusel och jag kunde aldrig lära mig att sälja på det sätt som gavs order.

Så småningom förstod jag , att jag naturligtvis skulle utnyttja den talang jag fått av Gud och jag började sjunga i tält och i kyrkor landet runt. Jag betraktade mig som evangelist och det är som sådan jag hoppas att människor ser mig.

Jag blev en svart-vit kristen och hur skulle jag kunna bli annat? Det är varje nyomvänds öde, oavsett religion och det gäller också den nyomvände till en politisk tro. Man blir lagisk, en regelhållare utan förståelse för regelbrott. Jag utvecklade mig snabbt till en typisk gammalkonservativ troende och jag saknade alla nyanser.

Att jag blev så regeldoktrinär, och hade den inneboende rädslan att bli utstött om jag inte följde de bestämmelser som fanns, så skulle jag kanske inte få vara med längre. Det är så med alla regeltrogna. De är rädda. De törs inte utmana någon eller något. Och i rädslan ligger också svaghet

För om då liknelsen förut om det oroliga havet jag varit på, så fick jag nu något att hålla mig till, en livboj om man så vill och den släpper man inte.

Jag hade aldrig förr känt att jag hade ett egenvärde. Vad jag kunde minnas hade det inte varit någon som tyckt om mig eller brytt sig om mig. Jag talar om min barndom och ungdom och del var föräldrar jag hade saknat.

Gud blev en mor och en far för mig, givetvis på ett annat plan, men parallellen fanns. Jag ville försöka lista ut hur mina nya föräldrar ville att jag skulle vara för att de skulle bli belåtna med mig och jag tyckte, att det enklaste sättet var att följa alla de beprövade regler som uppställts.

På något sätt blev jag insnörd i en troendegemenskap och jag blev en främling för dem som jag borde ha varit mest öppen och tillgänglig för. Jag har alltid varit spontan och kanske lite naiv och jag vittande så ivrigt och svartvitt, att jag ställde mig utanför alla mina gamla vänner jag förnekade mitt tidigare liv helt och hållet.

Men de var ju fortfarande mina vänner, även om de inte var troende. Vad var det för sätt att förneka en vänskap som bildats under andra förhållanden? Vad hade jag för rätt att sätta mig till doms över deras sätt att leva? I min blinda iver gjorde jag dem illa och det är något jag ångrar i dag och som jag vill be dem om ursäkt för

I vittnesbörden drog jag fram mitt gamla liv med alla mina synder och jag ropade. ”Se på mig, tänk på vad jag har varit för syndig figur och se på mig som jag är i dag!” Och jag kände mig varm och nöjd med alla bevisen på att församlingen tyckte att jag genomgått den rätta sortens förvandling.

Det är lätt att bli en estradhäst. Jag förnekar inte alls värdet av att en omvänd talar om för andra. vad jag har gått igenom och att han funnit nåden i Gud, men det kan bli ert självändamål också. Ett frossande i det gamla och det blir dalig teater av det. Man spelar upp sitt syndaregister och man lär sig vilka synder som slår bäst och som vållar de högsta suckarna. Man gör det kanske inte alltid medvetet. men man lurar sig själv och jag tror inte att det här är rätt sätt att vittna.

Åhörarna deltar också i frossandet. De sitter där och är vit. och ren och oberörbara. De hör syndaren komma med sin katalog över begångna. hemskheter och de suckar och stönar av avsky för de varelser som fortfarande är kvar i det andliga mörkret. Åhörarna kommer att betrakta sig som en sorts elit av mänskligheten och jag känner igen grupperingen från barnhemmen och fängelserna, det blir ett ”vi” mot ”dom”..

Numera håller jag tyst med mina upplevelser. Det kan förekomma att jag berättar lite grand om det är så att jag tror att den jag talar med kan ha nytta av att veta. att han sannerligen inte är den ende som varit utslagen och haft det socialt svårt.

Allt eftersom tiden gick fann jag. att det jag varit med om tidigare i livet inte alls saknade värde. Tvärtom. genom att jag sett en annan värld kunde jag också dra nytta av de erfarenheterna i denna nya värld. Jag visste villkoren i ett liv i trasket och jag kände till bevekelsegrunderna för människornas handlingssätt.

Det svartvita rann av mig mer och mer. Jag fick perspektiv och jag märkte att alla kristna inte är helgon. Inom frikyrkan finns också avund och misstänksamhet och trångsynthet och intriglusta. precis

som i samhället i övrigt. Jag började förstå att det var Gud jag skulle tjäna i första hand och att jag skulle göra det på det sätt som jag personligen fann bäst. Var och en har sin personlighet och den skall man inte undertrycka.

När jag började sjunga var jag mån om min värdighet. Jag stod stelt och kantigt och framförde mina nummer. Jag blev oerhört opersonlig. Det var inte jag, Jan Sparring som sjöng, utan en sorts sångmaskin, programmerad för kristna ändamål.

Att bli omvänd lärde jag mig är en sinnesändring och inte en förändring i den natur man fått i födseln. Man har den läggning man har och den skall man använda så att det budskap man har går fram på bästa sättet.  Ja, jag fann att det sannerligen inte är lätt att vara kristen heller!

 

”På ont och gott” (Harriers) är titeln på Jan Sparrings memoarer här ges inträngande och avslöjande bilder från Sparrings barn- och ungdomsår.

Utdraget är hämtat ifrån Svenska Journalen Nr 11 mars, 1980. Artikeln publicerad med tillstånd av Svenska Journalen.

www.svenskajournalen.com