JAN SPARRING – 50 år på söndag skriver sina memoarer

– Det gör ont att inte träffa barnen oftare

Jan och Ingrid Sparring bor i Stockholmsförorten Bredäng. Jans barn, Stefan, Dan och Maria, lever i Kanada. Jan är just hemkommen från ett besök på andra sidan Atlanten – men tyvärr blir inte sammanträffandena så täta numera.

– Det  känns svårt – riktigt svider i hjärteroten – att inte få träffa barnen oftare, säger han till Svenska Journalen.

Jan blir 50 nu på söndag. Samtidigt ger han ut ”på ont gott”, en memoarbok där han inte väjer för att utlämna sig själv sina allra närmaste. En skakande skildring om hat och förnedring.

Grattis så här i förväg, Janne Sparring. Du blir ju 50 på söndag.
– Tackar, tackar. Nu har du alltså nått livets middagshöjd. Käpp med silverkrycka och guldklocka var 5O-åringarnas adelsmärke på den gamla goda tiden. Börjar ”gubben” Sparring känna sig gammal?
– Inte alls. Okey, 50-årsstrecket är väl lite av en magisk gräns fortfarande, men tack och lov är det ändå igen ålder idag. Jag känner mig fortfarande ung och jag har en ynglings vilja. Hur menar du då?
– Det rycker fortfarande i mig. Det finns massvis med saker jag skulle vilja göra. Precis som när jag var yngre studera juridik, eller kanske till präst…
– Men vad skulle frikyrkofolket tänka då tillägger han eftertänksamt.
– Att lära sig dreja skulle förresten inte heller vara sa dumt.
Ingrid som hållit sig försynt i bakgrunden blixtrar plötsligt till:
– Ja, sätt igång vet jag. Att läsa juridik har du ju pratat om så länge, det är inte för sent.
Ingrid är nitton år yngre än sin lagvigde, men åldersskillnaden spelar absolut ingen roll.
– Jag upplever inte Janne som en 50-åring, säger hon.  Janne småler förtjust men gör en stilla anmärkning beträffande det där med juridiken.
– Inte för sent säger du, men älskade lilla vän, då vore jag färdig jur. kand. vid 58. Då är man ju nästan pensionsmässig.
 Lite nyktert konstaterar Janne att tyvärr är nog mycket av vad han skulle vilja företa sig för sent. 50-åringen får nöja sig med att drömma… – Men det är inte så dåligt det heller, tillägger han.–  Det är fint att ha drömmar, de har ett egenvärde i sig själv.  

Saknar barnen
Jan Sparring är nyss hemkommen från Kanada. Han har återigen kunnat konstatera hur snabbt barnen – Stefan, 23, Dan, 21 och Maria, 19 amerikaniseras eller rättare ”kanadaniseras”.
– Dom har faktiskt glömt en massa svenska ord och uttryck. Och när de talar sitt gamla modersmål är det proppat med tjocka l och r. Yngste pojken Dan som förutspåddes en lysande karriär inom den tuffa kanadensiska ishockeyn har lagt idrottandet på hyllan och öppnat egen butik precis som mamma Inger.
 Han säljer skor och souvenirer. Stefan och Maria studerar.
– Det är alltid lika härligt att få träffa sina barn. De här tre har begåvats med en fantastisk fin humor och tolerans. Aldrig att de visat tillstymmelse av förakt gentemot Ingrid. Men tyvärr blir inte mötena mellan far och barn så täta numera. Korrespondensen dem emellan är inte heller så värst livlig Brevskrivning är inte syskonen Sparrings starka sida.
Är du rädd för att avstånden både i tid och rum skall leda till att ni tappar kontakten?
– Det gör ont i mig det här. Du skall veta att Jan Sparring är en känslig människa. Det svider i hjärteroten att inte få se sina barn oftare – Och naturligtvis alldeles extra gäller det flickan – Maria 19 år, och mycket söt. – Säg mig den far som inte känner speciell oro för sin dotter . Den oron är också en liten del av förklaringen till den ångest jag alltid går omkring och bär på.

Demonisk far
Nu har du skrivit dina memoarer. -”På ont och gott” (Harriers). Skildrat barnhemspojkens väg från kriminalitet och disharmoni över operakarriären kantad av abstinensnojor och ständigt nya silar, sedan omvändelsen i Lewi Pethrus tält och fram till brytningen med Pingströrelsen. Det är bitvis en mycket skakande skildring, inte minst av din demoniske styvfar som bokstavligt höll på att prygla livet ur dig. Du utlämnar obarmhärtigt inte bara dig själv utan också dina närmaste.

– Jag har skrivit en bok tidigare som mest behandlade tiden strax före och efter min omvändelse. Där vågade jag inte vara så detaljerad som i den här boken. Av hänsyn bland annat till min mor som då ännu levde. Här har jag försökt vara så ärlig som jag bara kunnat. Men som du vet, så finns det alltid stängda dörrar inom en människa. En liten bit av sig själv som man inte släpper ifrån sig. Jan Sparring understryker att han inte är någon exhibitionist. Tvärtom skall man se ”På ont och gott” som ett ärligt försök att flytta ner kändisen Janne Sparring från piedestalen. – Bland sekulariserade människor möter jag ibland den inställningen att jag skulle se på mig själv som någon slags andlig stålman. Nu vill jag berätta att jag är en kille som har haft problem och har det fortfarande. Jag ställer upp och försvarar missbrukarna dom som har det svårt i samhället, just därför att jag varit en av dom. Det har blivit något av en gudstjänst för mig det här.

Barnmisshandel
Sparrings memoarer ger oss inblickar i ett hem med den mest barbariska barnmisshandel. Med dessa fasansfulla barndomsminnen är det naturligt att Janne tar avstånd från varje form av kroppslig bestraffning, och han är naturligtvis glad för den lag mot barnaga som vi nu fått.

Bland Sparrings vänner inom Pingströrelsen finns det dock många som försvarar barnagan inte minst utifrån Bibelns ord. – För mig är det rent obegripligt. Även om man inte misshandlar sitt barn utan agar det i största välmening så menar jag att det är fel. Det finns helt enkelt inga ”kärleksfulla” klappar och daskar. Ett barn som vet att det vankas stryk blir ju en slags legal ögontjänare inför sina föräldrar. 

Jans egen ångest som han berättar så utförligt om i ”På ont och gott” bottnar alltså till stor del i de tidiga barnårens misshandelsupplevelser Men det är många år sen det skedde. Utplånas inte oron och skräcken successivt?

– Jag träffade en judisk läkare när jag turistade i Israel häromåret. Han berättade att de judar som satt i nazisternas dödsläger och klarade sig och efter befrielsen flyttade till Israel för att börja ett nytt liv- nu som gamla återigen upplever den gastkramande skräcken och ångesten från åren i koncentrationslägren. Intrycken, präglingen går aldrig ur människorna snarare förstärks de med åren. Och det är likadant hos mig. Det jag försökt förtränga kommer oupphörligt fram och gör sig påmint – ju äldre jag blir. Men jag gör visserligen aldrig de långa nattliga vandringarna numera när jag fylls av oro och ångest. Och Ingrid berättar: Jag märker på Jan att han känner stor oro ibland. Han vaknar på nätterna och kan inte sova Jag kan nog aldrig riktigt första hur hemskt han haft det.

Kvinnans plats
Janne Sparring är opraktisk. Hemma i lägenheten i Bredäng är det Ingrid som fixar TV:n när den krånglar och det är också hon som är flitigast i köket. Om kvinnor har Janne sina bestämda åsikter. På ett ställe i sin nya bok bekänner han att han ser en mor i den kvinna som står honom nära.
 Även när det skiljer nästan 20 år i ålder? Kanske inte att jag direkt ser en modersgestalt i Ingrid. Hon är ju så mycket yngre än jag. Men det är hon som ”tar hand om mig”. Styr och ställer här hemma. Det där med att jag vill se en modersgestalt är naturligtvis en kompensation för den dåliga relationen jag hade till min egen mor. – Det faktum att Ingrid är flitigare i hemmet betyder inte att jag har en gammaldags kvinnosyn. Jag förstår kvinnornas frigörelseprocess. Men jag retar upp mig på kvinnosakskvinnor sam trampar på män sam arbetat och slitit för att försörja sina familjer Plötsligt är dom allmänt villebråd. Ingrid jobbar halvtid sam kontorist– Skulle vi få barn så vill jag vara hemma, säger hon. Du förvånade, Janne, inför valet i höstas då du som gammal social demokrat i valrörelsens elfte timme plötsligt hoppade över till KDS. Jan Sparring drar på mun och säger:– Låt mig ta en parallell företeelse. Som du vet är jag djurgårdare i djupet av mitt hjärta. Av praktiska skäl tränar jag i Hammarbys klubblokaler. Därför har jag löst medlemskort i Hammarby. Jag uppskattar Alf Svensson kolossalt och reser ofta i KDS regi. Då är det väl ganska naturligt och praktiskt att man blir KDS:are. Ingrid tillhör sin gamla pingstförsamling uppe i Medelpad medan Janne lämnade Pingströrelsen och slöt sig till missionsförbundet i samband med den uppmärksammade skilsmässan. Nu betygar Jan sitt goda förhållande till Pingströrelsen och inte minst pastor Stanley Sjöberg som hårt fördömde Jans nya äktenskap. 
Är det kanske dags för Jan Sparring att återvända till ”fadershuset”?
Jag är fortfarande pingstvän. Det går bra att vara pingstvän också i Svenska kyrkan eller i Missionsförbundet. Men jag tror att både jag och pingstvännerna mår bäst av att leva åtskilda.
 Janne Sparring är kontroversiell och – det medger han villigt – tycker om när det blåser kring hans person – Du förstår, jag kan inte låta bli att hålla tyst när jag tycker någonting är galet. Och då blir man lätt obekväm i församlingar och kyrkor.
– Det här att jag går ut och tar ”strid” är en utmaning mot min egen rädsla Jag är egentligen ruskigt nervös och rädd. När det blåst lite för kraftig känner jag att jag vill dra mig tillbaka.
 Men han vill aldrig hålla sig på defensiven för länge. Det har han aldrig tyckt om denne söderkille och fighter för dom udda och utslagna. Jan Sparring kommer alltid tillbaka.  

Text: Berndt Sehlstedt

Utdraget är hämtat ifrån Svenska Journalen Nr 11, mars 1980.
Artikeln publicerad med tillstånd av Svenska Journalen.